På byråjakt i Moskva.

Utan att fastna i alla självklara skillnader mellan oss och Ryssar finns en hel del att reflektera över när man för en gångs skull agerar köpare.

Känslan infinner sig fort. Receptionistens blick, lokalens belysning, kaffekopparna…Det handlar - precis som i alla första möten - om detaljer. Jag funderar ofta på varför människor städar, tänder levande ljus och förbereder musik när de får gäster hemma men inte på jobbet.

Upplägget skiner igenom. Visst, det finns sociala talanger som tar möten på volley överallt, men oförberedda mötesdeltagare (de som garanterat stirrade på varandra och utbrast ”Now? Shit!” när receptionisten berättade att vi väntade i entrén) tillför ingenting annat än skeva leenden.

Sälj och Snack är två ord som passar illa ihop. Tänk om vi inte är intresserade av hur länge byrån funnits, hur många ni är, var era kontor finns, hur organisationen ser ut. Tänk om vi inte ens imponeras av att få se en samling välkända (alltid lågupplösta) logotyper under rubriken kunder. När jag börjar fundera på var vi ska äta lunch istället för om vi ska köpa dina tjänster kan bara en fråga väcka mig. Frågan om mina problem.
Att sälja handlar om att förstå köparens behov. Visst är det konstigt att så många företag har pratkvarnar som säljare.

Pengar och affärer hör ihop. Varför blir frågor rörande pengar så ofta luddigt besvarade? Om jag frågar vad det du vill sälja kostar vill jag ha ett svar som går att placera i en budget, inte en lång utläggning om modeller, variabler och krav. Det är befriande skönt, och betydligt enklare att göra affärer med en säljare som åtminstone själv tycker att arvodet är rimligt i relation till leveransen. How much?

(På väg tillbaka till hotellet leker vi med tanken på att göra en fejkad upphandling hemma..)

Yulia Kalashnikova(!) på Ogilvy är charmig och säker. Dessutom leder hon oss till resans bästa måltid. Henne vill jag träffa igen!

Valet känns logiskt. En Kalajshnikov är ett övertygande argument, oavsett sammanhang.

Läser med fascination om klädkedjornas mediestrategi i Dagens Media (nr 11, 4/6. Eftersom DM fortfarande skiljer på papper och webb kan jag tyvärr inte länka till artikeln..) Det är en mycket intressant genomgång av medieköp i relation till omsättning. Gina Tricot och Cheap Monday är två extremer som tydligt visar att medieköp nu blivit en strategisk fråga.

Rubriken avslöjar att “Gina Tricot får ut minst av sina medieköp”. Enligt artikeln spenderar modekedjan 8 kronor på media per hundralapp i försäljning. Motsvarande siffra för H&M är 2 kr per hundralapp. “Vi ligger på ett reklamtryck som egentligen motsvarar en större spelare. Vi vill inte uppträda så som vi är idag utan så som vi kommer att vara i morgon” säger Victor Appelqvist, marknadschef på Gina Tricot. Lite längre ner i artikeln säger årets marknadschef 2007 “Vi jobbar inte alls med pr. Om jag ska vara riktigt ärlig så tycker jag inte att vi har så mycket roligt att berätta”.

Jag (tror att jag) förstår hur Victor tänker och jag inser att många därute tänker precis likadant. Det räcker med att man glömmer en enda sak - kunderna.
Om man tror att pr handlar om att berätta roliga historier om sig själv, och om man tror att roliga historier finns eller inte finns, oavsett vad man gör här i livet, ja då är det självklart fel att jobba med pr. Tråkiga berättelser om sig själv är sällan ett vinnande koncept för den som vill bygga relationer.

Jag funderar på vad som händer om (när) någon som gör nya blusar varje vecka men inte köper media börjar konkurrera med Gina Tricot, och vad händer om (när) unga kvinnor kräver mera än en dansande Pernille Holmboe för att handla? Tänk om den som har byggt hela sin framgång på att uppträda som någonting annat än vad de egentligen är helt plötsligt måste berätta någonting. Roligt.

Nej du Victor, lika stor som min beundran för entreprenörsfamiljen bakom Gina Tricot är, lika säker är jag på att ni har någonting roligt att berätta! Men det handlar antagligen inte om er och era produkter utan om kunderna, deras intressen och problem.

Adam Friberg hos Gina Tricots motpol Cheap Monday avslöjar sitt recept i artikelns slut: “Vi skulle säkert kunna sälja mer om vi gjorde reklam, men vi vill växa med trovärdighet”

Äh, det här kanske inte var så roligt.. En bild på Pernille funkar säker.
Ett tag till.

Efter Wenderfalcks frukostseminarium den 15/5 bad Dagens Media om ett debattinlägg på temat internetmarknadsföring som publicerades den 21/5:

Minska medieköpen, bli publisher istället
”Internet ökar på bekostnad av traditionella medier”, du har redan hört exemplen, accepterat analysen och funderat en hel del på vad utvecklingen innebär för dig och dina intressen.
Men eftersom medieköpen så tydligt bevisar att gamla tankesätt fortfarande härskar måste jag inleda med två övergripande missuppfattningar:
1: Marknadsföring är (inte) synonymt med annonsering.
2: Internet är (inte) en ny annonskanal.
Ägna följande retoriska fråga ett par sekunder så har vi ett bra utgångsläge. Är ditt huvudsakliga fokus att rädda en döende medieindustri eller är du i första hand ute efter att skapa och underhålla relationen till dina kunder?

Ok, alla måste flytta pengar till internet. Frågan är bara vad det betyder. Vad gör du när en banner på Rackviddssajten.se eller sprakande specialeffekter på företagets hemsida inte längre gör jobbet? Marknadsföring på internet innebär en ny logik. Ge mig ytterligare tre minuter så kanske jag kan ge dig grunden till ett ointagligt försprång.

Alla företag är medieföretag
Listan över våra största sajter (Blocket, Wikipedia, Youtube, Google..) vittnar om hur snabbt nya stjärnor föds på internet. Om du skapar tillräckligt intressant innehåll kommer uppmärksamheten utan dyra medieköp. Börja med en innehållsstrategi och en utgivningsplan. Sedan är det bara att producera och publicera, testa och utvärdera. Kommunikationen ska inte enbart handla om företaget och era produkter - utgå från konsumenterna, lös deras problem och besvara deras frågor med värdefull information och intressanta berättelser. Och ställ nya krav på dina byråpartners, de ska leverera innehåll som är så bra att dina kunder inte vill vara utan det (kanske så bra att de vill betala för det..).
Den enda avgörande skillnaden mellan medieföretag och ”övriga” är att medieföretagen måste tjäna pengar på sin uppmärksamhet.

Icke-köpta sökord
Allt fler startar sitt surfande från sökmotorn (25% har Google som startsida). Det betyder att vi nu börjar ta kontroll över vår mediekonsumtion. Pull istället för push - en helt ny ordning.
Förutom hygienarbetet (SEO/SEM) ska du även här sträva efter att förtjäna uppmärksamhet istället för att köpa plats. ”Äkta länkar” har mycket högre trovärdighet än sponsrade länkar och får därmed bättre klickfrekvens. Skriv och publicera dina nyheter för Googlare istället för massmedier. Pull betyder att du ska finnas där när jag letar efter dig. Vinkla releaser med tanke på sökordskombinationer, inte för att attrahera journalister, och publicera dem direkt på internet. Kräv att din pr-byrå levererar icke-köpta sökord istället för pappersnotiser. Med en ny syn på marknadsföring är du snart en äkta publisher och därmed också rustad för nästa stora våg som snart sköljer över oss – bredband i mobilen. Många av er kommer till och med att kunna sälja uppmärksamheten och därmed skapa nya partnerskap och intäkter från den egna mediekanalen.

Du har så lång tid på dig som dina konkurrenter ger dig.
Lycka till!

Newsdesks grundare Kristofer Björkman om inlägget

Jag har nyss landat i Peking för först gången. Analysen är klar; precis här möts världarna och det sker just nu. Stenåldersgammalt bredvid high(er)tech. Fattigdom jämte ogenerat välstånd. Demokratiseringsprocess mot frustrerad makt. Extrem utveckling och paradoxala motsättningar - globaliseringens epicentrum!

Det klättras var man än vänder sig. Vi turister ska upp på Muren för att fascineras av historia och ofattbar storhet medan kineserna kämpar sig uppåt på maslows gamla trappa. (Den som vi aldrig behövde ta oss upp för). Här är det trångt på alla nivåer.

För oss som ägnar en stor del av vår tid åt kommunikation känns staden som Hornborgasjön måste vara för våtmarksfåglelälskaren (tänk att jag blev först på google med det ordet;). Maktförskjutningen vi alla pratar om blir mera påtaglig och levande här än någon annan stans i världen. Kina passerar snart USA i antalet internetanvändare och våra nyfunna vänner på Springtime berättar generöst och initierat om hur starka krafterna är.

Ett varumärke lyfts lätt från okänt till mångmiljon-publiks-kändis över en natt. På samma sätt kan företaget, varumärket, produkten givetvis förlora sin stjärnglans på bara några timmar. Sociala medier är mycket relevanta i Kina, berättar Per Dahl samtidigt som han beställer in en fantastisk lunch för 13 personer på flytande mandarin.

I nästa mening bjuder ex-journalisten Marie Wennberg på reflektioner kring medier och journalistik. Kinesisk syn på media påminner mig om gamla hierarkiska företagskulturer. Det finns någon i toppen som har kontroll och förstår det jag inte kan begripa. Jag får helt enkelt lita på att han eller hon gör det som är bäst för mig (punkt)

Maktförskjutningen sker överallt. Och gamla makthavare med brist på visioner och nya strategier är lika rädda överallt. Hemma heter bromsklossarna Fackförening, Journalist eller varför inte Företagsledare. Här heter de Hu Jintao och…ja..Hu Jintao.

Men kanske är det bara bra att förvandlingen får ta lite tid. Gamla företag mår sällan som bäst av att platta till organisationen över en konferensnatt. Och vi vet ju att maktförskjutningen sker oavsett om man vill det eller ej. Kraften är som en naturlag. Antingen lyckas man ta vara på det man har eller så förlorar man i det globala racet.

Personligen tror jag att vi hemma i våra tv-soffor ska vara glada för att Hu och hans polare inte har inspirerats av begreppen crowdsourcing och web 2.0. För hur stark blir kraften när slussarna öppnar för 1,3 miljarder hungriga klättrare som vill upp och trängas med oss, på vår topp?

Muren kanske skvallrar om svaret. För drygt 2000 år sedan crowdsourcade Kineserna i syfta att bygga skydd mot aggressiva Mongoler. Det resulterade i jordens längsta byggnad, ett av världens sju underverk.

Läser reklamsidorna i Dagens Industri. Huvudnumret (ons 30/4) handlar om Media Equals, ett gäng London-klippare som startat en ”handelsplats för traditionella annonsmedier”. Enligt talespersonen är idén att ”kopiera det man idag gör på telefon men flytta processen till internet”.

Dagens andrastory lyfter fram Reklammarknaden.se, en sista-minuten-marknad för redaktörer med osålt utrymme och tunn plånbok. Här lurar snål-annonsörerna, färdiga att hoppa på vad som helst, bara det är billigt.

Två tråkiga artiklar om logistik snarare än kommunikation.

Men rubriken på högersidan ser lovande ut.”Bra idéer värda sitt pris”. Orden idé och värde i samma mening! Fastnar. Carin Fredlund inleder hårt ”Reklambranschens jobb handlar inte om att producera annonser och reklamfilm, distribuera pressreleaser eller programmera banners. Den centrala uppgiften är att, utifrån sina kunders situation och behov skapa idéer.”…”långsiktig uppgift”…”nära samarbete”…Visst, visst, men det där banbrytande exemplet då? Bevisen som kanske kan ge DI´s läsare en knuff i rätt riktning och öppna upp för oss som är där ute och stångas? Det kommer aldrig och känslan efter att ha läst hela uppslaget blir smått komisk.

Till vänster skriver Johan och Ola om ”Blocket fast för annonsörer” och till höger påstår Carin att fokus på logistik ”leder till blekare kommunikation och sämre resultat för annonsörer”

Undrar om de som gör DI läser DI?

Veckans Affärer och IHM Business School belönar Wenderfalck med Framtidsstipendiet 2008!

“Förmågan att måla upp tänkbara framtidsscenarios inspirerar till innovation och gör att organisationer bättre kan utvecklas mot morgondagens affärsmöjligheter. Men de flesta företag arbetar på att bli bättre på sin nuvarande inriktning istället för att försöka förutse kundernas framtida situation och utveckla sitt erbjudande i nya riktningar.”

Efter en vinter präglad av hårt utvecklingsarbete och med flera nya medarbetare här i Skrapan faller bitarna nu äntligen på plats.

Wenderfalck är en Interaktiv PR-byrå . Sveriges första enligt Google ; )
Vårt erbjudande bygger kort och gott på att förtjäna istället för att köpa uppmärksamhet.

Precis som tidigare handlar det om att skapa innehåll som är tillräckligt attraktivt för att förtjäna uppmärksamhet. Och om att skapa (förtjäna) spridning via massmedier och journalister.

I och med interaktionsteknologi kan vi nu även skapa spridning och räckvidd ”underifrån” via sociala medier och genom att nå individer direkt. Det låter kanske inte så märkvärdigt men jag är helt säker på att det som nu sker tar marknadsföring och begreppet pr till helt nya nivåer.

Det känns extra roligt att Veckans Affärer och IHM uppenbarligen tror som oss!

För dig som vill läsa hela PMét: wenderfalck-interaktiv-pr

Nyss hemkommen från framtidskonferens – Disruptive Media – ger jag mig på att försöka blicka tillbaka på dagen. Från framtiden.

2012-04-16

Vi hade samlats på Berns. En kärna av redan frälsta armuppräckare nära scenen och några nykomlingar (vi utan laptop) en bit längre bak. Alla bedyrade att det inte handlade om teknik, men jag kände mig osäker.
Gryniga livebilder som inte tillförde presentationerna någonting, taskigt nätverk som resulterade i tidskrävande livedemoner och spretiga frågestunder - som Twitter fast på riktigt. Några deltagare var sjuka, men med ändå, bara för att det gick. Det var ojämnt, stökigt och….härligt!

Björn Falkevik och Neville Hobson resonerade om huruvida vi befann oss i ett ”möjlighetsfönster” likt 1994 då Aftonbladet lyckades skaffa sig ett grymt försprång. Neville landade i att möjligheterna uppstår hela tiden. Det tänds glödlampor i huvuden runt omkring oss i en rasande fart. 100.000 nya bloggar föds varje dag. ”It´s not about geeks in pyjamas anymore”

Några talare sålde sina egna tjänster hårt, andra blottade strupen och bjöd upp till live brainstorming snarare än en keynote. Den familjära känslan fick mig att fundera på hur många som redan hade sett och hört allt som sades. ”Vi hänvisar alla till varandra. Det är väldigt få som säger någonting nytt” sa Kristofer Björkman och visade snabbt ihoprafsade slides med citat från förmiddagens talare för att stärka sitt resonemang.

Den långa ludna svansen visades och hänvisades till i alla dragningar. ”Det händer nu” sa laptopgängets storasyster Annika Lidne och vi var alla mer eller mindre bländade av ljuset från strålkastaren i det egna huvudet. Vi fick inte bara uppleva ett paradigmskifte. Vi skapade det.

Det hände även saker utanför nätet denna dag. För 4000 kr i deltagaravgift fick jag asiatisk kyckling och många givande samtal med nya bekantskaper. Helene Crow, Kerstin Andersson, Beata Wickbom, Peter Ingman, Carina Wigholm och Malin Stråhle, jag bjöd genast in alla på Linkedin för att plocka ytterligare bevis-på-att-jag-har-lite-koll-och-inte-är-ensam-poäng.

Under eftermiddagens fikapaus stötte jag dessutom ihop med Katarina Svensson från Citat. Vi gick i samma klass under grundskolan och har inte setts sedan dess. Ett skönt kvitto på IRL för mig som inte vågat mig ut på Facebook. Jag träffar klasskompisar från 9.an ändå!

Åkte hem, tömde brevlådan på ett kilo DR, lagade ekologisk mat till barnen och böt om till pyjamas under reklamen i väntan på att nyheterna skulle behaga börja. Jag såg min givna roll i gränslandet mellan de som förstod - ibland lite för mycket - och de som inte hade en aning. Avståndet var enormt.

Det var då det. Allt som hänt sedan dess hittar du här på min blogg.

I New York har taxibilarna utrustats med baksätes-TV. På en stor pekskärm monterad mitt i bilen kan man nu konsumera nyheter från en av de lokala redaktionerna, väderleksprognoser från Accuweather och krogguider från Zagat. Tjänsten är ett perfekt exempel på hur man tillför värde på ett sätt som vi konsumenter uppskattar.

Vi har inte många minuter “över” i våra liv, känslan blir aldrig tydligare än på Manhattan. Men i baksätet på en taxi mellan Rivington och Union Square har jag helt plötsligt tid, och lust, att läsa flera av Zagats krogrecensioner.

Det är naturligtvis någon stjärna som har lyckats sälja annonsplats här också, så om jag lämnar skärmen ifred rullar spottarna med säljsnack igång av sig själva.. Men de har lyckligtvis insett att detta kan göra mig irriterad så jag äger makten att stänga av, sänka ljudet eller som sagt styra min mediekonsumtion genom att peka mig fram bland skärmens innehållsleverantörer.

Det blir SpiceMarket ikväll

Det fanns en tid då media och ordet broadcast hörde ihop. En tid då man samlades i vardagsrummet efter middagen för att titta på TV tillsammans . Alla familjemedlemmar, alla grannar, alla i hela landet såg på samma program och alla pratade om samma saker dagen efter.
Individen såg i princip inga möjligheter att påverka innehållet eller ens bestämma när hon själv ville konsumera det. Mediekanalerna var få och ekonomin var lokal. Erbjudanden och budskap som mötte konsumenten i dessa få trovärdiga kanaler respekterades. Massmedia var på riktigt.

Teknisk utveckling gav oss satelliter - kommersiell tv – och videospelare. Utbudet växte med flera kanaler och möjligheten att spela in eller hyra det man ville titta på förändrade konsumtionsmönstret dramatiskt. Vi började zappa, slökolla, spela in och hyra filmer.
Men så länge det handlade om broadcasting (sändare & mottagare) var mängder av nya kanaler bara positivt för marknadsförare. Det gick att köpa uppmärksamhet och locka hjorden in i den egna hagen, även om några stökiga killingar zappade lite utanför staketet. Massmedia var fortfarande på riktigt så alla ville givetvis köpa. Massproduktion kräver fabriker och fabriksreklam som inte tillförde någonting utan avbröt, överröstade, skränade fyllde etern. Vi ledsnade.

När vi nu - återigen med hjälp av tekniken - kliver in i en tid präglad av interaktion förändras konsumtionsmönstret dramatiskt igen. Individen har full kontroll över sin mediekonsumtion; Vi vet vad vi söker, hur vi ska hittar det och vårt huvudsakliga intresse är att konsumera – kanske sprida vidare - inte spara i en dvdhylla..

Ok,
Vad är det då vi söker när vi sitter där med en ren Googlesida framför oss?
Vad är det vi väljer att prenumerera på via våra RSS-flöden?
Vad är det vi tipsar våra vänner om?
Eller som journalisten säger till en pr-konsult med risig pitch; ”Vad är grejen?”

Vi har alla tusen saker som går före så länge du inte lyckas förklara (snabbt) varför jag borde ägna min tid och mina pengar åt just dig. Vi har absolut inte tid att höra något säljsnack längre. Det börjar sjunka in (på vissa håll). Pr-branschens tillväxt är ett tydligt bevis. Ett annat är reklambranschens intresse för pr.

Pr tar över nu. Inte pr som i pressrelease, q&a och medieträning. Pr som koncept, stretagi, idé. Pr som i allt det som förtjänar vår uppmärksamhet.

Klarar pitchen pr-testet ”Vad är grejen” så har du din gran. Att sedan pynta den med filmer, printannonser, dr, eller vad budgeten tillåter blir enkelt, kul och automatiskt en röd tråd.

I drygt femtio år var marknadsföring synonymt med annonsering.
Allt har sin tid.

Word of mouth har alltid varit en överlägsen marknadsföringsmodell med räckvidd som enda svaghet. I och med “Google” kan nu alla enkelt kontrollera sanningshalten i säljarens adjektiv och WOM betyder plötsligt mera än drömmen om att påverka en middagskonversation. Recensioner, betyg och omdömen “peer to peer” har snabbt etablerat sig i toppen som den mest betydelsefulla faktorn när konsumenter fattar sina köpbeslut, såväl online som offline.

Nere i den sociala mediasfären ökar temperaturen hela tiden. Det bubblar av åsikter och tips och varje dag växer den glödande massan av nya heta surfare. Samtidigt visar varumärkesägare och informatörer här uppe uppe IRL att de inte förstår eller i värsta fall ignorerar alla risker och möjligheter.

Det är enkelt att kolla temperaturen under dina fötter; Googla ditt varumärke i kombination med negativa omdömen och vips, där har du ditt Google Sucks Index.

Frågan är vem som missar analysen och bränner sig kontra vem som hittar gratis energi i kärnkraftsklass? (Han som blir sur över kritik och avfärdar dess betydelse med “bloggar är skit” eller hon som engagerar sig med inställningen att deltagande är marknadsföring OCH affärsutveckling UTAN dyra medieköp)

Jag håller med Jeff Jarvis. “Love the Customers Who Hate You“. De som sågar dig gör dig inte bara en tjänst. De hjälper dig på flera sätt. Istället för att bara överge dig tar de sig tid att berätta vad som gått snett. De har tips och idéer som kan hjälpa dig att bli bättre. Lyssna, bemöt, fråga. Du får ofta värdefull hjälp.

I bästa fall lyckas du även vända missnöjet vilket kan resultera i positiv uppmärksamhet. Trovärdigt, Billigt, Glödhett!