Jag har bestämt mig för att släppa fokus på mediebranschen och blogga om samhällsförändringen i stort och behovet av innovation och nytänkande i näringslivet i synnerhet.

Mitt syfte är, som många av er vet att minska klyftan mellan de som befinner sig längs fram (läs: geeks) och de som fortfarande inte riktigt förstår varför så mycket måste – och kommer – förändras (läs: företagens beslutsfattare).
Det finns väldigt många duktiga människor på båda dessa sidor men gapet mellan dem har i många avseenden vidgats de senaste åren, och jag upplever att allt för få fokuserar på att verka i mitten.

I mitt arbete som konsult, när jag föreläser och i mitt bloggande strävar jag efter att hela tiden öka förståelsen, åt båda håll. Du som fortfarande är intresserad av att läsa och föra dialog hittar mig på hyttfors.com.
Det svider att byta url…så jag är mycket tacksam om du som länkar hit i din blogrulle hjälper mig genom att peka om till min nya adress vid tillfälle!

Media means nothing, det borde man väl inte behöva tjata om längre.. eller hur? ;)

Vi hörs!
/Stefan

It’s important to know how we perform.
Without it we don’t know how to get any better.

Grades, certificates, licenses.
Scores, reviews, stats.
Yes! No!

As social creatures we need acceptance.
To be part of the community.
Invited.

Organisations are no different.

But it’s hard to know what the surroundings really think of us.
Are they honest? Relevant? Loud enough?
Somehow the CRM always says 3,5

Then comes this global network, connecting two billion people around the world.
And we are invited to be a fly on the wall.
For free!

But we don’t want to. We don’t want anyone to say anything that we can’t control.
Suddenly critique is something negative.
Something every manager fear.

How come?

What if consumers search the internet before purchasing a product or service?
Well, we know the answer by comparing Googles growth and revenue with traditional media companies.
So, Google is your homepage and money is allocated to SEO and SEM.

But what if social networks grow strong enough to provide more relevant answers? What if consumers simply ask their friends before purchasing a product or service?

Google’s launch of buzz and social search speaks for itself; Real-time and social data is gold. News of Facebook overtaking Google’s popularity among US internet users is another milestone to think about.

So what now?
Is Facebook then your homepage?
And how much money do you allocate to social..?

It’s quite simple!

Media used to be one voice to many ears.
The media production process was professional, and that profession was all about attracting as many ears as possible.
The financial risk (distribution) was high but the demand for ears was higher.
Marketers needed those ears badly, and in the end of the day the pro with the most ears always won.
And that was that.

Now media is many voices to many ears.
The production process is social as in collaborative and continuous.
No one except the media professional is taking any financial risk (distribution is free) so no one needs a lot of ears.
Except the old pro.
And the marketer.

So ears are getting harder to attract.
The pro constantly offer less for more.
And marketers who never knew how to get them ears in the first place now turn to all those voices for guidance.
-Some seem to reach them!?
-To have them start talking..
-To do more for less!

How they do it?
By collaborating, continuously.
It’s all about being social, not about media.

And that’s that.

Stop thinking about marketing for a while.
Pretend you just lost every document in your notebook and there’s no back up.
Ground zero!

Take this moment and ask yourself this one question; 
Do your customers love you?

(If yes, well.. then you’re probably not too concerned with marketing)

If no, how come you make any money?
Is it simply because there is no better alternative out there to be found?
What would happen to your business if there were?

Or rather, what will happen when there is?

Ready to move on? Dig into The Great to Good Manifesto by Umair Haque.
”Today’s great competitive challenge isn’t going from Good to Great.
For people, companies, and countries, it’s going from great to good.”

Be good :)

men Journalister är inte intresserade av utveckling.
Eftersom debatten om journalisters framtid fortfarande präglas av obefintlig sjukdomsinsikt (notera tex hur förvånade alla på DN blev av gårdagens varsel) är intresset för förändring noll. Här går all kraft åt att ifrågasätta och bromsa.
Många med mig har gång på gång pekat på annonsören som ENDA väg – de vill och kan betala – men intresset för själva affären är obefintligt. När jag i våras debatterade framtid hos Journalistförbundet i Helsingborg mötte förbundsordförande Agneta Lindblom Hultén och Medievärldens chefredaktör Anders Ahlberg mina inlägg med historielektioner och hånskratt. Anders tyckte jag påminde om en Hasse och Tage-sketch. Att Medievärldens pappersutgåva begravdes och Anders fick gå några månader senare förändrar antagligen ingenting. Anders är besviken, men inte på sig själv som misslyckad ledare utan på styrelsen.

När Paul säger Murdoch säger jag Google
De stora tidningsredaktionerna blöder ymnigt och gamla plåster funkar inte. Jag har så svårt att förstå varför journalister trots detta är ointresserade av nya lösningar. Men så läser jag min f.d. kollega Paul Ronge som trots flera år utanför tidningshuset och annars kristallklara analyser kör rakt ner i ta-betalt-diket så fort det handlar om journalistik.

Om du nu känner behov av fördjupning i frågan rekommenderar jag Joakim Jardenberg som ofta och bättre än någon annan lyft fram relevanta argument och exempel.

Låt oss här och nu bara konstatera att Google tjänar fantastiskt mycket pengar på att ”ge bort” information på nätet. Och att Murdoch inte bevisat någonting med sina betalväggar.

Jag tror problemet är kulturellt. Journalister är precis som SAAB-montörer; övertygade om den egna arbetsinsatsens betydelse för företagets framtid. När samtalet alltid handlar om journalistik och konkurrenten plötsligt heter algoritm blir utvecklingen obegriplig och omöjlig att acceptera.

Med detta lämnar jag debatten om journalisters framtid
Avslutar med ett sista bidrag genom att citera Paul Ronge, så blir min poäng förhoppningsvis dubbelt tydlig ”Nu får SAAB en respit. De anställda gör bäst i att använda denna nådatid att i lugn och ro söka tryggare arbetsgivare.” (Ordet SAAB går givetvis att byta mot valfritt företagsnamn)

Lycka till!

Fortsättningsvis försöker jag bidra med mina tankar om affärsutveckling.

Först tänkte jag inte mera på saken, men en kollega som också kommenterade det fick mig att inse hur jag tolkats.

Det i sin tur fick mig att fundera (igen) över varför jag så ofta får mothugg från journalister trots att mina inlägg syftar till att hjälpa i en svår fråga. Det är som med namnet på den här bloggen. Syftet är inte att racka ner på ”media”. Jag tycker mig se en utveckling där media, som i kanal, inte betyder någonting.

Så när jag skrev ”gammelmedias flaggskepp” menade jag INTE att Anna Anka bara får uppmärksamhet i Guillous ”riktiga medier”. Mitt resonemang handlar bara om hennes – och liknande fenomens – ökande betydelse för de som lever på att sälja räckvidd kontra dess betydelse för socialt producerade medier.

Den intressanta skillnaden finns hos de som arbetar på TV3 kontra de som jobbar på Facebook. Hur mycket betyder Anna Anka för deras arbete och framtid?

För TV3 är Anna Anka skillnaden mellan liv och död.
Hon är så betydelsefull att Publicistklubben släpper spadarna och ägnar henne debatt. (Därav uttrycket flaggskepp).
För oss övriga är hon bara en figur :)

Dagens kämpar i laget SvD heter Hanna Dunér och Johan Wennström. Temat är som vanligt betalningsvilja och upphovsrätt.
Hanna börjar:
Men som Sara Öhrvall, chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development, säger: ”Vi betalar för fysiska redaktionella produkter, varför skulle vi inte betala för digitala?”.
Vi är också beredda att betala för mobila applikationer, Spotifymusik och Itunes-låtar, så frågan varför det tar emot så att betala en slant för digitalt redaktionellt material är relevant.

Ajajaj.. Hon kastar sig handlöst efter den gamla strömbrytaren som alltid funkat. Och kompisen Sara, som inte heller ser dörren stärker henne. Shit tjejer! Öppna dörren, här ute är det dagsljus.
Tiden är ute och Hanna slutar uppgivet med att fråga oss åskådare. Men frågan är felformulerad, vi ser inte heller det hon frågar efter och kan inget göra.

Johan på startlinjen:
Han öppnar med att söka vägledning från flera källor, men ganska fort lockas även Johan av helt fel ledtrådar. De gamla vanliga argumenten om hur problematiskt det blir när vi nu lämnar en gammal modell för en ny.
Och så de där direkt felaktiga ”sanningarna” som skymmer sikten för nytänkande.
Genom fildelning sprids kulturen till ett tidigare oöverträffat antal människor. Men samtidigt skadas naturligtvis upphovsmännen ekonomiskt.

Hur upphovsmän (de flesta döda) skadas ekonomiskt av att deras verk får uppmärksamhet som de annars aldrig skulle få lämnas osagt. (Innebär detta att Bibliotek också borde förbjudas Johan..?) Frågorna är som vanligt många, men även Johans tid är ute.

Två trötta kämpar vilar ut och kollegorna bjuder på flitigt med ryggdunk.
”Bra jobbat, nästa gång hittar vi lampjäveln!”

Men i vilket skede väljer du att satsa dina pengar på kommunikation?

Jag menar inte kommunikation som i samtalet med dina kunder eller som i design av produkterna eller som i hemsida. Jag undrar när du väljer att separera ”kommunikation” från allt det där andra som just nu pågår för fullt och se det som isolerat affärsområde? Kanske till och med en chef och en budget..

Samtidigt som de gamla jättarna kämpar med ständiga renoveringar av i grunden felkonstruerade hus fokuserar unga entreprenörer och moderna företag på att bygga långsiktigt. De vet att själva bygget måste generera uppmärksamhet, att alla som jobbar med det måste vara entusiastiska nog att skapa ringar på vattnet och att kunderna måste bli så positiva att de frivilligt berättar om det.

De vet att medieköp bara garanterar en sak – stora utgifter.

När jag nyligen (via Twitter pga. telefonkö) bad Telia ringa mig för att fixa mitt bredband fick jag till svar ”@hyttfors Vi som skriver här har inte möjlighet att ringa upp eftersom att vi inte jobbar på rätt avdelning för att kunna hjälpa alla. /MJ”
Hm..Telia har alltså ”inte möjlighet att ringa upp”. Samtidigt läser jag i Dagens Media att de köper media för över en halv miljard. Saknar du bra affärsidé fick du förhoppningsvis en nu;)

Nej, du skulle satsa på att hela tiden vara relevant. På att vara där dina kunder är och stödja deras samtal istället för att försöka locka dem till dig. Du skulle njuta av att se ditt nätverk växa och din idé spridas, utvecklas och leva sitt eget liv. Ordet kontroll skulle få dig att le.

Du skulle givetvis aldrig börja arbeta med kommunikation.

Inlägget skrivet för Wednesday Relations i syfte att presentera mig som talare på The Next Event.

De som bestämmer på Stampen bevisar med dagens vägval att de inte förstår varför medieindustrin har problem och vad vi har framför oss. Men inget mörker över Göteborgarna, alla tidningsgubbar är lika goa´. Även Bonniers vise män navigerar stolt med backpegeln.

Det är gubbarna som är problemet, de som sitter där i styrelser och ledningsgrupper. (Vi vet alla vilken typ av kompetens som hittills värderats) Erfarenhet har i alla tider varit en av det mest värdefulla tillgångarna, men den här gången är det precis tvärtom. Den här gången är omställningen så omfattande och snabb att de ”som varit med förr” inte kan fatta rätt beslut.

Jag är övertygad om att vi befinner oss i en förändring lika stor som industrialiseringen, och medieföretagens är först ut. Deras enda chans är att släppa fram yngre ledarskap. Snabbt.
Expressens nya chefredaktör Thomas Mattsson (född på 70-talet) skriver i egna bloggen(!) ”Ja till Google, men nej till ACAP. Det här är inte lösningen på en hållbar affärsmodell för mediesajter.”
En annan tidningsledare som inte varit med i alla gamla goda tider, VA´s webbchef Mikael Zackrisson skriver: ”Folk som har lärt sig att det går att påverka via nätet kommer aldrig att nöja sig med mindre, även när det handlar om politik, arbetslöshet och Sveriges framtida tillväxtmöjligheter.”

Så kom ihåg att snegla på de som leder ditt företag med jämna mellanrum. Är han typen som rycker på axlarna åt Facebook och säger att de borde ta betalt av sina användare bara för att de kan? Tillhör han kategorin som inte hört talas om Spotify? Är han en sån som börjar prata om vad som är ditt och mitt, stölder och upphovsrätt så fort internet nämns?
Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Och lyd mitt råd, stick så fort du kan!

Är du intresserad av argument och visioner rekommenderar jag  Here Comes Everybody av Clay Shirky, Free av Cris Anderson, What Would Google Do? av Jeff Jarvis eller Seth Godin´s alltid lika uppfriskande blogg.
Om du är intresserad av ACAP rekommenderar jag Jocke Jardenbergs sammanställning.
Eller kanske vill du bara skratta åt det hela en stund? Kolla Jason Jones besök på New York Times!

Själv är jag på väg till Sicilien. Kanske ligger lågt med min tes om gråhåriga gubbar där..;)